Ett regn inombords som sköljer bort allt och kvar blir ett klubbmärke

När Manchester City gick on och bjöd över Chelsea, klubben som inte behöver bry sig om hur mycket pengar de förlorar, i kampen om Robinhos signatur, då förstod jag att nu har någon öppnat soptunnan, redo att skrapa ned det hårt kämpande, bultande hjärta som är fotbollen idag. Pengar hade de senaste åren betytt mycket för många spelare, men när Robinho skrev på för City var gränsen dragen med en fet svart penna på vårt gröna fotbollsfält, och Robinho hade, utan att se sig om, hoppat över den där gränsen som ingenting.

Man Citys ägare är en shejk från Dubai. Han har så mycket pengar att om man försöker föreställa sig hur mycket det är börjar rummet snurra. Man City har å andra sidan två eller tre spelare som är tillräckligt bra för Champions League. De behöver värva. De riktade in sig på en annan brassestjärna: Kaká.

Milan är ett segt lag, men de är en klubb som fattar beslut med hjärtat lika mycket som Silvio Berlusconis hjärna. Kaká har blivit en oskiljaktig del av Milan. Trodde man. Dubai-shejken började i januari rucka seriöst på min och många andras världsbild. 2 miljarder. 1,2 till Milan och 0,8 till Kaká. Så löd budet.

Det är absurt mycket pengar som Milan erbjöds. Det är absurt mycket pengar som Kaká erbjöds. Det är för mycket pengar för att egentligen tacka nej till. Kaká lockades, de håller ju dessutom på att bygga något stort i City med alla sina pengar. I lördags spelade Milan mot Fiorentina hemma på San Siro. På läktarna syntes otaliga banderoller och uppspända lakan med budskap till Kaká - om att han är innerligt och ärligt älskad här. Efter matchen ville Kaká inte byta tröja med någon, och han behöll även matchbollen själv. Det såg ut som om han gjort sin sista match.

Inatt, efter två dygns mentalt helvete för brasilianaren, kunde Milanledningen gå ut och förkunna att Kaká bestämt sig för att till slut lämna hjärnan på hatthyllan och låta hjärtat tala - Milan sempre. Kärleken kan fortfarande vinna i fotbollsvärlden. Allt var drivet till sin spets och Kaká föll ned åt ena hållet, där möttes han av hundratusentals milanistis tårindränkta händer som tog emot honom och aldrig någonsin kommer att släppa honom, och Kaká bryr sig inte för det här var ett val med hjärtat och då kan det inte gå fel.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Då kan det verkligen inte gå fel :)

2009-01-20 @ 17:57:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0