anautumninthecity

Jag håller hårt i RISK-kvällarna. De har bra många år kvar innan de dör ut, ty när jag sätter mig bredvid Kim, och vi hämtar upp Seb i Blötberget och jag och Kim håller ett samtal levande medan Seb sitter och halvsover i baksätet tills vi kommer ut till Pärlbyvägen, mitt ute i ett enormt hjärta av skog, knackar på hos Rasmus och sluter upp med Hawns, plockar fram läsk och godis och slår oss ned vid deras bord i köket och placerar ut spelet och väljer gubbar bland de färger som finns kvar och snackar om absolut ingenting eller allt och man så sakteliga börjar lägga upp storartade planer för hur det här spelet ska gå men det slutar ändå efter 5 timmars spelande och en fikapaus i mitten då man kan njuta av någon som vår genomgoda värd bakat/lagat, med att någon har fått för mycket makt och alla andra inser att det är kört och vi bestämmer oss för att utse en officiell vinnare på ett oerhört nytänkande och fånigt sätt, och sedan sätter oss framför deras enorma TV eller på Rasmus säng och ser på någon sanslöst rolig film eller någon sanslöst rolig serie som alla skrattar lika mycket åt eftersom hur olika vi än må vara i intresseväg så faller just den här humorn oss just i smaken, och fram emot ett börjar vi dra oss hemåt och man fryser som fan de första minuterna i Kims bil, men sen blir det sövande varmt och jag tänker på allt kul och minnesvärt vi gjort vid tidigare tillfällen, och jag kommer aldrig glömma stjärnfallet som var exakt vad det utlovade, och jag kommer aldrig glömma hur fantastiskt kul dessa sammankomster är och hur mycket jag skulle sakna dem om de upphörde just nu, och känslan av att gå upp för Bernhard Erikssons väg och titta upp på den bäcksvarta natthimlen där månen lyser lika klar som alltid och tänka att all that really matters is love.