En upplyst tulpan om natten

Gick runt i ett mörker. Katakomber utan facklor, långt från något annat än död. Vart jag än gick, vart jag än vände mig så var det lika svart. Allt var byggt av kol. Vart jag än famlade med händerna så var det samma trubbiga yta. Tiden började ta slut, syret började ta slut. Att acceptera ett sådant massivt nederlag var det enda som fanns att göra. De hade skurit av allt, det fanns inga dörrar, det fanns inga öppningar, det fanns inget hopp.

Och så, ett ögonblick av briljans i 92 minuten. Robin van Persie tar med sig bollen via bröstet, tar sig förbi sin försvarare till vänster i straffområdet och skickar iväg en raket som exploderar i Tim Howards bortre hörn av målet och där fanns äntligen till slut efter hopp men mest förvivla ljuset, som bildade ett rött Gunnershjärta mitt i Liverpool som gick att se hela vägen till en liten stad i mellansverige där Arsenal är vad som inger hopp om att kunna gråta av ren lycka igen.

Händerna skakade över tangentbordet. En halv pint senare, för att lugna de nerver som djävulen spänt och kopplat till tusen förstärkare och lekt över med sina klor, infinner sig ro.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0