anautumninthecity

Ska väl skriva ett sista blogginlägg innan det blir Paris Hiltons, Adrianos och min födelsedag. Den 17 februari. Ett helt okej datum i världen. I år infaller det på en tisdag och jag väntar besök från några riktigt fina vänner, som dessutom säger att de har en present till mig.

Jag kommer ihåg när jag fyllde tretton. Ganska strax därefter, om det inte till och med var samma dag, så åkte vi till Thailand. På Arlanda tävlade jag och min bror, i all vänskaplighet, om vem som kunde vara mest tonåring. Jag har för mig att jag vann - det föll ju sig liksom naturligt nu.

Arton var ju också stort. Fyllde på en lördag, men eftersom jag fyllde först av mina kompisar så kunde vi ju inte dra ut på krogen eller så. Vi var hemma istället och underhöll oss med FIFA och diverse.

Nu när jag imorgon kliver ur min tonåring som formades några mil norr om Stockholm, så kommer insidan fortfarande vara densamma. I slutändan är det alltid samma kärna.

Tonårstiden kommer aldrig igen, och det är bara att gå med på. Tid kan man inte styra över. Man kan knappt ens styra över sina egna känslor. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att behärska dem nu, det är bara att fortsätta gå.

Gå.

Gå till Wembley! Eduardos comeback var mogen att avnjutas, och visst smakade det fantastiskt.

Paolo Maldini har spelat 56 Milanoderbyn. Efter ikväll blir det inga fler. Jag undrar om fotbollsvärlden nånsin sett en större spelare. Karln har aldrig druckit en droppe alkohol. Han har vunnit allt som går att vinna. Han har gjort det i en och samma klubb, sitt hjärtas klubb. Han är 41 år gammal men håller fortfarande jämna steg med Zlatan. Han har åstadkommit mer än alla andra idag aktiva. Han är till och med lite större än livet, med sin lejonman och UNICEF-bindel kring vänster överarm. Även om han ikväll förlorade sitt sista derby som spelare.

In other news, Skins är fantastiskt.
Jag kommer skriva det efter varje avsnitt jag ser.

Jag sov lite längre än jag tänkt mig, men det blev bra ändå. Släkt och vänner kom och firade mig och gav mig presenter och pengar. Borde vara så oftare. Hur som helst så mår jag som en romare nu, efter att ha ätit en jävla massa - som vanligt vid dessa tillställningar.

Pengarna funderar jag på att blåsa i Stockholm. Det kan bli en jävla kväll.

Sen blev jag lite blödig också. Skulle verkligen vilja åka till exotiska platser, som USA och Hälsingland, och titta ut från de grenarna i släktträdet. Philly, Färila och allt vad det heter. Skulle ge ytterligare en dimension i mig.

Serietittandet blomstrar.
Är mitt inne i säsong tre av Lost. Jag fullkomligen älskar hur vad som helst kan hända i den serien.
Säsong åtta av Scrubs är över all förväntan. Kanske för att säsong sju var så tafatt. De verkar verkligen ha kunnat tänka till nu. Verkar bara som om det var Conan som inte led av författarstrejken.
Volym fyra av Heroes hade visst börjat, det hade jag totalt missat. Trodde man skulle få vänta till en bit in på våren innan man fick veta hur det skulle utveckla sig. Har avsnitt ett och två på lager.

Sen har jag börjat se Skins. Genial serie. Har tankat och sett allt på drygt två veckor. Tänk er en bergochdalbanefärd, fast det går bara neråt hela tiden. Och så har man druckit nåt som inte är vatten, eller något annat som gör grått till lila, grönt och rött.
Jag önskar mitt liv var lite mer så. Därför ska det ske nån gång inom en ganska snar framtid, medan man fortfarande kan älska sånt här med den delen av hjärtat som jag alltid hållit kopplad och inlåst.

Och sen radiotystnad.

Nu luffar månen vidare ut över himlen. Om den bodde i Sverige skulle den hamna i fängelse. Universum är en enda stor skog för hundrafemtio år sedan.

Jag har snart förbrukat mina tonår. De var helt okej. Riktigt bra, skulle man kunna säga. Efter ett tag, när jag bytt till gymnasiet och börjat jobba upp mod, följde jag alltid mitt hjärta och min magkänsla. Jag har aldrig gått fel sedan dess.

Och jag är glad över att jag inte är Sveriges största bloggare.

Vampire Weekend - Walcott.

Och där har bloggen för första gången i historien ett tvåsiffrigt antal läsare under ett dygn.

Grande...?

Sov tre timmar och åkte till Borlänge där de bedövade näsan och jag fick reda på att jag har en polyp (vill inte veta exakt vad det är) i den vänstra bihålan som ska behandlas med ett speciellt nässpray hårt i en månad och sedan mjukare i någon månad efter det och att mina tidigare aningar att lite vanligare nässpray inte biter alls var rätta och att jag ska tillbaka om tre månader igen, sen käkade jag och pappa, som tagit ledigt från jobbet några timmar, på Burger King och det var fantastiskt och sen drog vi hem med radion på och blickar mot det vykortslandskap som vi lever i, och när vi kommit till Ludvika bokade jag lite körlektioner på Mattias Trafikskola med Lennart om tre veckor och sen gick jag till Åhléns och vågade köpa gudomligt Elvital-schampoo eftersom den förra flaskan var slut och nu sitter jag här och har ätit en banan och ser fram som fan emot de närmaste veckorna med fotboll, tjugoårskalas och tjugoårsgrejer som att stasha upp med alkohol (HAHAHA VEM FÅR INTE FÖLJA MED IN PÅ SYSTEEEMET?), Bloc Party och kanske Popcirkus, vi vet inte än, och allmänt Sthlm tror jag väl.

Och det första som hände på Sjukhuset i Borlänge var att vi hörde en läkare säga något till en gammal man som svarade
"Ursäkta, vad sa du?", varpå läkaren sa, med högre röst den här gången:
"Vi ska ta och undersöka er hörsel nu."
"Jaha", sa den gamle mannen.
Det var kul.

Och en av de sakerna jag hann tänka på inatt när jag inte kunde sova var varför jag, eller Lalat, inte drog igång Rocky Rocastle-sången på Emirates. Här är en video som innehåller den, samt en Cashley-ramsa jag inte hört tidigare.

Trodde det gick någon italiensk match på TV. Det gjorde det inte. Tittade efter vad som faktiskt sändes runtom i kanalvärlden och fastnade för fotboll på Stade Velodrome, Marseille - Bordeaux. Hemmalaget trycker på. Det skjuts, och så får de hörna. Bollen landar vid bortre stolpen, någon skjuter över. På reprisen ser jag att det är Sylvain Wiltord.

Bara glada minnen glider in framför ögonen. Hur han var en del av det Arsenal som lockade mig över gränsen till en Fever Pitch-relation. Hur han sätter 1-0 mot United, borta, och säkrar ligaguldet 01/02. Wiltord's got plenty of pace! Mitt eget Anfield -89.

Det var bättre förr. Arsenal hade absolut ingenting att komma med mot Tottenham. Spela roll att vi var en man mindre i en timme. Våra spelare är inte tillräckligt bra nu. Det är framtiden som gäller. Presens är bara en parentes. En grundsten. Det är inte mycket till utsikt härifrån - det enda jag ser är slotten bakåt och framåt, där det dansas som på Camelot.

Marseille tar ledningen på självmål. Sånt är livet. Sådan är fotbollen.

Birros son ska heta Totti. Grande. Gifter jag mig med en fransyska tänker jag yrka på Thierry.

FANTASTISKT. Bara man ser Henrik Dorsin börjar man garva.

Men fy fan vad alla i Sverige måste sakna Kristian Luuk. Årets tävling känns oerhört hafsig och oorganiserad hittills.

Efter att ha studerat 5/6 av alla fotbollshalvlekar som ska ses idag börjar det bli lite drygt. Ingen av matcherna är speciellt intressant heller. Jag menar, Arsenal spelar ju imorgon. Noth London Derby. Match mot Tottenham. Och vi måste vinna efter vad som hände på Emirates.
Såg matchen på O'Learys, och efteråt kände jag för att vandalisera hela staden och sätta mig ned och gråta samtidigt. Gjorde ingetdera. Har istället hållit inne all Tottenhamavsky, och imorgon ska det fan ut.

Kom hem klockan 2 efter en härlig dag och kväll i Ludvika och två drömska timmar i Blötberget efter det, och hittade ett brev från Göteborgs Universitet, adresserat till mig. Hade nästan gett uppp hoppet om att jag på rätt sätt skickat in hemtentan för tre veckor sedan, men jag antar att det tar sin tid att rätta 80 tentor á 6-8 sidor.

Jag tänkte: ska jag öppna kuveret nu och få reda på resultatet, eller vänta till imorgon. Om jag väntat till morgonen hade jag inte kunnat somna på ett bra tag, och istället legat och tänkt och tänkt och lite oroat mig. Om jag öppnade det nu skulle jag antingen somna som bäst i världen eller med ett svart moln ovanför huvudet.
Jag tog för ett tag till min vidskepliga sida (den som alltid alltid alltid kommer fram vid straffsparkar - och den har nästan alltid rätt) och tänkte: jag har aldrig failat en kurs förut - men då har jag aldrig fått reda på resultatet onykter. Det talade för att det skulle stå U på pappret inuti. Det gjorde mig inte glad, så jag tänkte: fuck it. Min vidskeplighet spelar ingen roll. Jag öppnade, och högst upp till höger stod det "Sammanfattning: VG".

Jag kan fan göra vad jag vill. Bara jag vill det.
Idag vill jag ta det lugnt.

Och det ryktas om att vi får se lite Grotescohumor ikväll på Melodifestivalen.

Man ska fan stå på reklamskyltarna och skrika oändlig glädje åt tevekameran medan vakterna håller en tillbaka, och man ska fan göra det i England.
Satt igår och gjorde en lista oberoende av pengar var det vore mest kickass att bo. London vann så jävla hårt. Och inte bara för att jag skrev satte upp "Arsenal" som plus två gånger.
Sen idag kollade jag vad det kan kosta att hyra/dela en lägenhet i typ Zone 2. Arsenal, mer bestämt. Hittade en lägenhet att dela, där de gav ut följande preferenser:

"Ideal housemate would be easy going, sociable and happy to go for a drink in the evening."

Okej, det är kanske inte exakt jag, men det skulle kunna vara, har jag insett. Men framför allt: varför står det inte något liknande på en svensk sida, nånsin?
Idag är en sån där dag då jag tycker att fuck it, man borde ha en massa kul istället.
Ser fram emot fredag.

When you get what you want but not what you need?
Fuck it.
Andrei Arshavin ska måla blommor på cementväggarna och smälta all snö så vi kan känna doften av sommar och gräs igen.
Bättre tider är på väg. Våren har redan börjat i underjorden.

Det är som att sitta ensam med en flicka och hitta en motsträvig sida på allt som hänt, alla tecken som getts, och att trots allt inte våga.
Kan jag inte bara få kyssa dig, Andrei?

En dag så god som någon annan. Det var söndag och serie A-dag, men jag såg genom pintglas, ölmagar och Umbro och Adidas rakt in i a northern soul. Tyne-Wear-derbyt mellan Newcastle och Sunderland spelades 10 meter över marken, på en plan som lyft tillsammans med taket när 50 000 segertörstande goerdies spenderade stora delar av matchen med att bara stå upp och skrika för att på det enda sätt de kan sätta en hand på axeln på kroknande hemmaspelare.
De kroknade aldrig. Inga Insomnias på planen här, inte.

Men det räckte inte. 1-1 i en av de mest fantastiska, häpnadsväckande matcherna jag sett. Jag satt i soffan och lät fotbollens överväldigande hand vrida upp hastigheten på hjärtslagen - trots att matchen inte hade ett dugg med Arsenal att göra.

Derbyn är alltid bra. Speciellt när de är magiska.

Nu tittar jag på Pittsburgh Steelers som  tappat sin ganska säkra ledning i Super Bowl mot Arizona Cardinals.
I pausen mellan andra och tredje quartern, medan jag gjorde nattmackor, fick de in en scen på planen där Bruce Springsteen, The E-Street Band (Mark Pender!) och en enorm kör av silverklädda negrer drog av några låtar till storslagna fyrverkerier och publikens, som så klart klivit ned från sina åskådarplatser in på spelplanen, jubel. Men eftersom det är mitt i natten kan jag knappt ha något ljud på alls.

Hur som helst måste man beundra amerikanerna, hur de kan få plats med så mycket samtidigt. Jag ber dock för att ett fotbollsderby i England aldrig måste ha halvtidsunderhållning i form av liveband för att nå legendstatus.

The Airborne Toxic Event - Sometime Around Midnight.

Vi har alla ett hem. Trots att jag aldrig kommer bli svetsare på GIA och spela u-lagsturnering i fotbollshallen med byxor med vit målarfärg på, trots att jag inte drar ut på Stopet en lördagkväll och snackar med alla som står framför mig, trots att jag inte kan en enda av de där låtarna mina vänner vill köra på Rock Band, trots allt så är det ändå här jag somnar när jag inte vet varåt nästa steg är.

Jag har inte mycket gemensamt med de jag spelar bandy med till svetten lackar trots att mina bihålor håller på att ta död på mig, förutom att det här är hem för oss, och det var här vi lärde oss som småungar. Något vi inte kunnat ändra på, något som våra kloka föräldrar såg till. Och vi faller alla mer och mindre utanför ramen som är Grängesberg. Jag håller handen om Västra, om de gamla målstolparna på Majens United, mitt bland alla som är lika förvirrade och rädda, innerst inne, om de fick fundera på det, och även då skulle de kanske inte erkänna det men jag vet att det finns där, för dom är som jag, vi är som dig, och även dom somnar här ikväll.

Och imorgon ska dom till Grycksbo och spela match. Dom fortsatte. Jag slutade. Jag valde andra saker, men vi kan aldrig välja bort det som har hänt.

Editors - Open Up.

Gick runt i ett mörker. Katakomber utan facklor, långt från något annat än död. Vart jag än gick, vart jag än vände mig så var det lika svart. Allt var byggt av kol. Vart jag än famlade med händerna så var det samma trubbiga yta. Tiden började ta slut, syret började ta slut. Att acceptera ett sådant massivt nederlag var det enda som fanns att göra. De hade skurit av allt, det fanns inga dörrar, det fanns inga öppningar, det fanns inget hopp.

Och så, ett ögonblick av briljans i 92 minuten. Robin van Persie tar med sig bollen via bröstet, tar sig förbi sin försvarare till vänster i straffområdet och skickar iväg en raket som exploderar i Tim Howards bortre hörn av målet och där fanns äntligen till slut efter hopp men mest förvivla ljuset, som bildade ett rött Gunnershjärta mitt i Liverpool som gick att se hela vägen till en liten stad i mellansverige där Arsenal är vad som inger hopp om att kunna gråta av ren lycka igen.

Händerna skakade över tangentbordet. En halv pint senare, för att lugna de nerver som djävulen spänt och kopplat till tusen förstärkare och lekt över med sina klor, infinner sig ro.

Ingen vidare FM-dag. Spelade 6 matcher med Ascoli, sköt över 70 skott, och gjorde 0 mål. Så kan det gå ibland.

Ett frö såddes till vad som kan bli bästa idén på länge. Jag har en del drömmar. En av dem är att spela korpfotboll. Man kan tycka att den ligger inom räckhåll. Jag och Rasmus ska höra oss för.
För det drar i benen när jag tänker på att vara en del av ett lag igen, att passa bollen mellan varandra och utföra ett lagarbete, att få känna den där glädjen när någon gör mål, och att få känna den där euforin när man själv gör ett, och eftersom det är korpen så skulle man kunna fira som Adebayor & Henry gjorde på den gamla goda tiden, så som vi gjorde på den gamla goda tiden, åh gud vad jag saknar att lyckas med något som gör mig själaglad, med nåt som jag aldrig skulle vilja ge upp, för det handlar om kärlek.
Det är vad fotboll handlar om.

Jag tror fan det är dags att återuppta.

Editors - Dance Fucker Dance/The Racing Rats. De kommer släppa årtiondets bästa album senare i år.

Idag ska jag till Rasmus och leka att vi har jobb för 100 000 i veckan, görandes det jag drömmer om.

Stekt aubergine gör tacos till någonting i klass med Gud.
Bara ett litet tips till er.

Whiskey, eller cognac, för jag gillar den stavningen, gör PG's te med socker och mjölk till någonting i klass med Gud.

FM gör mig till någonting i klass med Gud för Manchester Citys supportrar. Slog Chelsea hemma. Slog Liverpool hemma. Slog United borta. Kryssade mot Arsenal borta, de poängen kan jag tappa.

All snö får Grängesberg att se ut som en flicka med ljust hår.

Du berör också, U2. När man kan är det väl lika bra. With or without you.