anautumninthecity

Helgens bästa nationalsång: Wales. Hade faktiskt inte hört den förut. I och för sig inte så ofta man tittar på Wales. Men nu visades de. De mötte Finland. Hann med att se Sami Hyypiäs stenansikte, några finska halsdukar och sen var Finlandia över. Blond brittisk sångerska tar över scenen, och tillsammans med de förhållandevis sorgligt få walesarna på plats drogs hemmanationens nationalsång igång. På gaeliska. Det är häftigt.

Sen var det ju ännu häftigare att Finland gjorde en Sverige - försvarade sig exemplariskt. Att de vann matchen med 2-0 beror helt enkelt på att de mötte Wales och inte Portugal.

Lars Lagerbäck är så sjukt stor att det är svårt att förstå. Han är lite som Gud.

1. Wenger.
2. Lagerbäck.

Liksom.

"It doesn't bother me what Larsson says, because I know I don't dive, and that is all that matters. I may get kicked, but I don't dive. It seems everyone wants to have a go at me over that, but I don't care. I know I always do things fairly."

Portugal. Jag tycker vi krossar deras ben och själ ikväll.

If your right hand is causing you pain
cut it off
cut it off

Det här med harembyxan. Vill folk klä sig som en muslimsk hora så får de väl göra det. Det är lite som foppatoffeln. De vet att de har något ofantligt fult på sig - hur jävla bekvämt det än är (tü turkarna (till exempel) vet hur man klär sig soft).

Jag antar att det är så här det känns att bo i Afrika. Eller för 500 år sedan. När det lilla blir stort och svårt. När man kan dö av en förkylning.

Det funkar för mig. Mitt liv och min hälsa funkar för mig när jag har en fotboll att jonglera med. När det bara är polypen som sitter där och är grinig och stör den allmänna ordningen.
Men, lägg till en helt vanlig förkylning, kasta en till boll till mig, och allt går åt helvete. Om det bara vore smärta så skulle jag knapra Ipren. Men nu kan jag inte sova för att jag måste spotta upp slem varannan minut, och allt som kommer med det.

Så, vad gör jag. Jag går ned igen, tar med mig min nya Sopranos-box, häller upp en pint vatten och tar paketet med lättsaltade riskakor och sätter mig framför teven från halv fyra till nio. Sen är jag tillräckligt trött för att kunna ignorera min hals och mina bihålor (samt att det tonat ned sig lite) och somna i soffan och vakna och inte ha någon känsel i min högerhand och för mycket känsel i halsen, och ringa till ÖNH-kliniken i Borlänge och fråga om Nasonex verkligen gör sitt jobb när det är så här, och jodå, jag ska fortsätta en månad till ungefär, och kanske testa dittan och dattan samtidigt för att se om det kan hjälpa. Ta det inte fel, hon jag pratade med var trevlig och förstående. Det är bara det att jag helst vill ha ett slut nu.

Undrar varför det tog en månad för mig att lyssna på K'naans nya. The Dusty Foot Philosopher var ju magisk. Troubadour visade sig vara lite mer hip hop, lite mer fantastisk. Fast lite mindre visdom, känns det som. På det hela taget, han har inte gjort en dålig låt.

Med Somaliarhymes kring huvudet åkte jag in till Ludvika - såg på snön men K'naan är april och maj och juni och juli så det gjorde inget. Spelade FM med Rasmus, skönt och genuint trevligt som vanligt. Vi är snart klara med vår första säsong i Serie B med Ascoli och Piacenza, och vi börjar få ordning på våra lag. Ser fram emot mer lir inom en snar framtid.

Efter det gick jag 150 meter till Pluto för att sitta i två och en halv timme och samtala om fotboll, England, universitet och oss själv på engelska över några koppar te och nybakade bullar med den gamle Coventrybon Roy Varney - simply put "a friend of the family". En riktig engelsk gentleman.

Eftersom ni hittar originalet på vad som definitivt är Skånes stolthet - min gode vän Andreas blogg - så drar jag till med den versionen där Metallica-gitarristen Kirk Hammett står för liret. K'naan - If Rap Gets Jealous ft. Kirk Hammett.

Jag har börjat utnyttja att jag kan se varenda jävla match som visas under "TV-matcher" på SvenskaFans. Jag
upplever en fransk renaissance.

När italienarna effektivt tar bort sin fantastiska läktarkultur med lagar och bestämmelser lever den sydländska tifokulturen (den man kan följa på svensk teve) vidare i Frankrike. När Toulouse och Paris Saint-Germain marscherade ut sida vid sida klockan nio ikväll möttes de av flaggor, papperskoreografi och en stor duk med hemmalagets klubbmärke. Och sen gör fansen nåt som det var längesedan man hörde. De sjunger hela tiden. Och trummar. Åh vad de sjunger och trummar. Och står upp. Och hoppar. Och leds av en fransman med megafon. De tycker att sittplats är för företagsfolket, och de har så klart rätt. Man ska brinna - slå upp och stå upp som en vild låga. Att de 22 på gräset där nedanför är proppfyllda med fotbollstalang (alla utom norrmannen Braathen) gör inte saken sämre. Och att Mickaël Landreau står i PSG:s mål struntar jag lite i när Toulouse gör tre skickliga, listiga och oerhört vackra mål i första halvlek.

Ja, jag tror jag officiellt ska skita i detta och starta en ren fotbollsblogg och få tusentals läsare istället för tre, och tjäna pengar och leva på mitt intresse.

P.S.
Och bara därför gör Daniel Braathen mål - och firar med en regelrätt brakedance. Herregud.

Man vet att världen är till för även en själv när Robert Perlskog i princip citerar en i direktsändning. Jag log.
Dock inte lika mycket som åt när Arsenal vann med 3-1. Och när United förlorade med 2-0. Och när Chelsea förlorade/Suprs vann med 1-0. St. Totteringham's Day närmar sig. Även ligaguldet börjar skymta borta i horisonten, om jag tar på mig glasögonen.

Nu ska jag läsa Nick Hornby och sova. Gott.

Tänkte bara passa på att skriva lite om en av mina största, mest rotade fotbollshjältar, från en tid då Eurogoals på Eurosport alltid alltid alltid gick före allt annat 1830 på måndagar. Mål från belgiska, franska, holländska, tyska och ibland engelska, italienska, spanska och portugisiska ligan. Jag var typ elva, och detta var himlen. Så mycket roligare än Championship-matcherna som gick på TV4. Minns att jag faktiskt somnade, mitt på dagen, till en Crystal Palace-match förut.

Hur som helst, den franska ligan var roligast (min fascination av la France var min första riktiga utlandskärlek) och laget som var i ropet var Nantes. De var vackert gula, och de vann ligan där ett år. Och de hade en absolut störtcool målvakt. Mickaël Landreau hade inte bara ett jättefranskt namn utan han var en fantastiskt originell och samtidigt sympatisk karaktär.

Som sjuttonåring gjorde han sin första hela säsong i Nantes (detta var förvisso ett par år innan jag upptäckte fotbollens magi, närmare bestämt 1996) och var sedan dess ordinarie. Han var helt enkelt ung, häftig, skitbra, hade ett bra namn, och när jag framför vår projektor (det var inte fancy, utan helt enkelt ända sättet vi kunde se på teve) bevittnade räddningen i videon här nere så visste jag att den här killen är speciell och kommer för alltid vara en av mina största fotbollshjältar. Han gläntade lite mer på dörren in till vad som kom att bli det mest fascinerande som finns för mig och många miljoner andra.

I lördags tog Primavera min hand. En lätt beröring bara. För en kort stund. Ändå ett löfte om något större än snö innanför skorna och den tjockaste rocken och en sol som syns men inte känns och en hals som smärtar och centimetertjock is på trappsteg av sten och att inte kunna se havet som böljar och svartvitt.

Gick på en nya gator och gamla tråkiga gator och minnesvärda gator. Jag minns dem.
Och jag gick på gatorna. Mitt i dem. Det är så man går. Det är så man går när stjärnor som inte ens syns ser på, och det är så man går när man är hemmastad.
Ludvika är stads-Manchester United, men Arsenal har vunnit ligan på Old Trafford också. Och City är inget hemskt lag. De är tvärt om ljusblåa, som Lazio, som en stad där man tar det lugnt trots att allt skulle kunna gå så mycket fortare.

Alla ljus nu kommer från maskiner. Det är inget som brinner. Bara lyser, som en Las Vegas-skylt. Vegas, baby.
Tacka vet jag vår och liv och riktiga blommor och sol som bränner i nacken.

Men säg det mynt som inte har två sidor. Maps - When You Leave.

Allora, Raw Comedy Club ikväll.
* Martin Soneby använder Ludvika som random ortsnamn.
* Thomas Järvheden inleder med att skämta om barnporr.
* Thimmie Englund sitter i publiken - och filmas konstant.

Nick Hornby.
* Han har skrivit Fever Pitch.
* Han har skrivit Slam.
Jag tror att han skrivit de båda bara för mig. Han kan alltså se in i framtiden, förutom att vara den bästa författaren någonsin. Eller så är det det som gör honom bäst. Måste hur som helst bara nämna två av huvudkaraktären i Slams skolkamrater: Robbie Brady och Ryan Briggs. Mannen är som sagt bäst.

Det är party imorgon så idag har jag tagit det lugnt som fan och mest försökt få ned musik som inte är tillräckligt känd.
Adele är tillräckligt känd. För att jag försökt känna mig till så gott jag kan hur man spelar den på piano; Adele - Hometown Glory.

 



Imorgon blir det lite mer åt You Love Her Coz She's Dead - Superheroes-hållet.

Jag var helt övertygad om att vi skulle förlora. Vi hade spelat som Tottenham hela matchen och inte lyckats med någonting, och det enda som räddade oss var att Roma var lika usla. Ändå hade de fått in 1-0 på ett märkligt kollektivt försvarsmisstag.

Det var inte förrän Eduardo brände Arsenals öppningsstraff och Pizarro dundrat in Romas och det stod 1-0 efter första straffomgången på ett kokande Olimpico och jag var så inställd på en förlust att jag knappt brydde mig som jag bestämde mig för att fan, detta håller inte. Jag, och med mig laget, kan inte bara ge upp. Skickade "Fuck it. Nu tar vi dom." till Lampis och efter det jobbade jag upp pulsen till smärtgränsen. Det var inte svårt gjort.

Hade suttit med min Goonerkollega pappa och svurit åt hur usla vi var matchen igenom - och jag är inte den som klagar i vanliga fall. När Max Tonetto steg fram för att slå Romas åttonde straff blundade jag. Liksom, tidigare hade jag bara tittat, hållit händerna i diverse positioner nära ansiktet, och det hade bara funkat första gången. Bestämde mig därför för att prova något nytt och på så sätt vända Romas strafflycka.
Jag blundade.
"Japp, han missar, vi är vidare!" säger min far och en fontän av känslor skjuter från magen och exploderar i huvudet. En klassisk kväll, vi har slagit Roma på straffar i deras egen borg. Jag och pappa försöker oss på en high five, men mina armar bara skakar och fingrarna är ännu värre, så efter att ha misslyckats klamrar jag mig helt enkelt fast i hans hand.
Jag älskar att se fotboll med min far, vi tänker rätt lika, uppskattar samma saker när det kommer till det gröna fältets schack.

Att vi båda bara har Arsenal för fotbollshjärtat gör det ju inte sämre. Och det var inte direkt han som fick mig att älska Arsenal. När jag tänker på det vet jag inte hur det kom sig egentligen. Det föll sig naturligt bara. Solklart. Och det var längesedan. Till och med så att det gått mer än halva mitt supporterskap nu utan att vi vunnit någonting. För varje steg närmare den där Champions League-pokalen är det en liten dröm som inte slår in, utan öppnar upp sig på stjärnhimlen.

Ikväll är det en viktig match. Arsenal ska genrepa på finalstadion inför den stora finalen i maj.
Match mot Roma utan några av sina bästaste och viktigaste spelare. 1-0 sedan första mötet. Turhalsduken (tre matcher; WBA live 2006, dagen då den köptes; Chelsea i december för två år sedan, när Cesc saxar ned Cole i sista matchmomentet; och Milan på bortaplan, även det förra säsongen, en match som vi helt enkelt inte fick förlora; tre vinster) sparas till ett farligare och livsviktigare tillfälle.

På samma ämne: igår såg jag två matcher samtidigt igen (vem sa att män inte kan göra två saker samtidigt?). Pool gjorde processen kort med Real, och Villarreal som gjorde processen lång med Panathinaikos. Det var 0-0 i halvtid i Grekland, ett resultat som skulle ta Pana vidare, när jag går ned i källaren, kliver med ansiktet rakt in i en spindeltråd, hämtar upp min San Miguel-cerveza, säger till Gud att kraften och symboliken i att jag nu dricker detta spanska öl ska helhjärtat riktas åt Villarreal, och inte Real Madrid. De båda spelade ju som sagt samtidigt.

Villarreal, el submarino amarillo, den gula u-båten, reser sig likt bubblorna i ölen och gör 1-0 relativt omgående genom Ibagaza - ett avslut som bara en argentinare kan få in. Sen släpper de förvisso till 1-1, men bara några minuter senare pangar LLOREEEEENTE LLOREEEENTE in 2-1, och nu måste grekerna göra 2 mål för att gå vidare. Villarreal håller ut, San Miguel och Gud worked their magic, och efter detta måste jag till systemet igen innan kvartsfinalerna.

Förutsatt att Villarreal inte lottas mot Arsenal igen.
Det var lite jobbigt då och kommer vara jobbigare nu.

Och nu: Special 1 TV. Fotbollsnörderi och det roligaste som finns.

Den här veckan har jag tvingats upp tidigt. Som att ha flyttat till Brasilien helt plötsligt och inte vant sig vid den lilla, men ändå märkbara tidsskillnaden, så har det kännts. Tidsskillnader är fantastiska. Spenderade de första dagarna i Kina med att sova 10, 2, 9, 4 och till slut landa på cirka 8 timmar per natt. Men staden som faktiskt hade en fullt godkänd luft att andas under OS  är en annan historia.

Körde idag, och åt sedan stora mackor med Rasmus på arbetarfiket Engel. När jag skulle med bussen hem failade jag.
Klev in på stationen, gick till avgång nummer 3, kollade teveskärmen. Tio över skulle bussen gå, som väntat. När klockan var tretton över ett så tittade jag upp på skärmen igen. Nästa buss avgår tio över två. Merda. Hade jag sett fel? Går bussen egentligen fem över ett och inte tio över? Besviken gick jag ut mot tågen för att se om det gick något mot Grängesberg snart, men övergav den idén innan jag ens hunnit kolla efter. Vandrade sen genom skjutdörrarna och det lilla utrymmet mellan "tågstationen" och "busstationen", och när jag kommer ut ser jag hur buss 47 mot Grängesberg med avgångstid 1310, något försenad, kastar sig in i trafikens ostoppbara ström. Perfekt tajming, tänker jag.

Eftersom jag inte har någon tid att passa egentligen sms:ar jag Räzi som bjuder upp mig och jag tar några skutthopp på vägen, för det finns inget annat att göra än att skratta åt att jag i precis rätt ögonblick lämnade terminalen, och kom ut igen i precis rätt ögonblick för att se bussen försvinna, och att jag på grund av detta missöde skulle få chansen att spela FM snabbare än väntat, och det i allra bäst sällskap.

Tottenham - Arsenal

1-0 Obeki 6'
1-1 Bartley 51'
1-2 Emmanuel-Thomas 90'
1-3 Murphy 93'

'Nuff said.

Han är bara för grande, Birro. Grande Birro. I slutet av det här debattprogrammet med Ekdal så tar han upp ett stort foto av Giuseppe Mascara (inramat (vackert inramat! (som de ramade in saker när flärd var inne))) och berättar om hans magiska mål mot Palermo, och om hur Mascara var mobbad som liten unge i en grym Siciliansk hamnstad, men att hans mobbares barn nu kommer motta honom som den romerska Gud han är när han och hela Catania återvände hem efter 4-0 mot derbyrivalen Palermo.

Jag ska inte citera allt Grande Birro sa, vart han ville komma med att ta upp Mascara, men bara att han gjorde det var fantastiskt. Sverige behöver lite mer Italien.

Här är årets mäktigaste mål.

Ibland älskar jag trots allt att bo där jag bor. I NLT idag kunde man läsa om hur Ludvikapolitikerna försökt fuska sig till en nedläggning av högstadiet i Grängesberg, samt gamla, fantastiska Stallbackens skola här på Västra. Sossarna använde en beräkning på hur mycket elevantalet kommer minska de tio närmaste åren i Ludvika kommun som grund för att sätta in sin dödsstöt på Grängesberg. Beräkningen hävdade att elevantalet skulle minska med 1 100 elever de tio närmaste åren, en minsking med över 40%. De hade gjort alltihopa i ett Exceldokument.

Nu har en Gränges-sosse räknat manuellt, för hand, med hjärnan och beräknat att kommunen haft fel på 701 elever. I själva verket är den beräknade minskningen 399 pers. Och bara 18 mindre på Parkskolans högstadie i Gränges.

Kommunen: exceldokument. -1 100.
Gränges-sossen: för hand. -399.
De båda har använt sig av samma källor.

Och även om minskningen hade varit tre gånger så stor så är det ändå inte försvarbart att lägga ned högstadiet i Grängesberg och skicka alla till Ludvikaskolor istället. Det handlar helt enkelt inte om pengar, utan om ett strategiskt val att inte göra Grängesberg till den minst attraktiva staden i Sverige. För folk som aldrig varit här, förstås. Om man växt upp bland lavarna vet man att det inte finns ett mer hjärtligt ställe i hela världen.

Så. Avgå alla inblandade i årtiondets största svek mot oss.

We tell lies to our parents he hide in their rooms, we bury our secrets in the garden, of course we could never make this love last, I said of course we could never make this love last, the only love we know is love for ourselves, we bury our secrets in the garden

Den här helgen var som att spela oavgjort hemma mot Liverpool fast man vet att man skulle vunnit matchen om det bara fanns lite mer rättvisa, lite mer karma, här i världen. Om man haft lite mer tur.

Arsenal vägrar göra mål och spelar 0-0 mot Fulham. IFK Grängesbergs damlag förlorar kvartsfinal på straffar (efter att ha haft en nick i ribban i den sista sekunden av matchen) och Villarreal tappar 2-0 till 2-2 mot Betis. United vinner mot Tottenham på straffar och vart man än vänder sig kommer man få läsa "första steget mot en kvadruppel".

Men ändå. Den här helgen gav ändå en poäng. Om man ser till allt var det OK.
Nästa vecka ska jag övningsköra.
Jag vill bo i en stad där man klarar sig hur bra som helst utan bil.