anautumninthecity

Gick runt i ett mörker. Katakomber utan facklor, långt från något annat än död. Vart jag än gick, vart jag än vände mig så var det lika svart. Allt var byggt av kol. Vart jag än famlade med händerna så var det samma trubbiga yta. Tiden började ta slut, syret började ta slut. Att acceptera ett sådant massivt nederlag var det enda som fanns att göra. De hade skurit av allt, det fanns inga dörrar, det fanns inga öppningar, det fanns inget hopp.

Och så, ett ögonblick av briljans i 92 minuten. Robin van Persie tar med sig bollen via bröstet, tar sig förbi sin försvarare till vänster i straffområdet och skickar iväg en raket som exploderar i Tim Howards bortre hörn av målet och där fanns äntligen till slut efter hopp men mest förvivla ljuset, som bildade ett rött Gunnershjärta mitt i Liverpool som gick att se hela vägen till en liten stad i mellansverige där Arsenal är vad som inger hopp om att kunna gråta av ren lycka igen.

Händerna skakade över tangentbordet. En halv pint senare, för att lugna de nerver som djävulen spänt och kopplat till tusen förstärkare och lekt över med sina klor, infinner sig ro.

Ingen vidare FM-dag. Spelade 6 matcher med Ascoli, sköt över 70 skott, och gjorde 0 mål. Så kan det gå ibland.

Ett frö såddes till vad som kan bli bästa idén på länge. Jag har en del drömmar. En av dem är att spela korpfotboll. Man kan tycka att den ligger inom räckhåll. Jag och Rasmus ska höra oss för.
För det drar i benen när jag tänker på att vara en del av ett lag igen, att passa bollen mellan varandra och utföra ett lagarbete, att få känna den där glädjen när någon gör mål, och att få känna den där euforin när man själv gör ett, och eftersom det är korpen så skulle man kunna fira som Adebayor & Henry gjorde på den gamla goda tiden, så som vi gjorde på den gamla goda tiden, åh gud vad jag saknar att lyckas med något som gör mig själaglad, med nåt som jag aldrig skulle vilja ge upp, för det handlar om kärlek.
Det är vad fotboll handlar om.

Jag tror fan det är dags att återuppta.

Editors - Dance Fucker Dance/The Racing Rats. De kommer släppa årtiondets bästa album senare i år.

Idag ska jag till Rasmus och leka att vi har jobb för 100 000 i veckan, görandes det jag drömmer om.

Stekt aubergine gör tacos till någonting i klass med Gud.
Bara ett litet tips till er.

Whiskey, eller cognac, för jag gillar den stavningen, gör PG's te med socker och mjölk till någonting i klass med Gud.

FM gör mig till någonting i klass med Gud för Manchester Citys supportrar. Slog Chelsea hemma. Slog Liverpool hemma. Slog United borta. Kryssade mot Arsenal borta, de poängen kan jag tappa.

All snö får Grängesberg att se ut som en flicka med ljust hår.

Du berör också, U2. När man kan är det väl lika bra. With or without you.

Det är rent grymt att se de två senaste avsnitten Scrubs, där avsnitt 4 hade ett slut som på sätt och vis slår ditot i My Monster på fingrarna, och första avsnittet på säsong 3 av Lost, AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHH liksom, innan fotbollen börjar på TV4, halv tre på morgonen. Sverige möter USA och just nu är det halvtid. Sverige spelar som det gäng omotiverade slashasar vi alltid får se i sådana här matcher. Tacka vet jag den långe, långhåriga, aviga amerikanska innermittfältaren, den enda i deras startelva (förutom Charlie Davies, då) som jag känner igen sedan tidigare, och det är för att jag under OS inte för mitt liv kunde lista ut hur hans efternamn skulle uttalas: Kljestan.

En tokig sak slog mig. Vinner vi mot USA så vinner vi mot Obama.
Tur det står 0-2 till laget med de Navy Bluea shortsen mot laget med Royal Blue på kortbyxorna. Vilket av länderna har inte haft krig på 200 år, sa ni? (Och inga jävla viktigpetter-kommentarer om att jo, tekniskt sett skulle man kunna säga att vi varit i krig, för vi har inte varit i krig.)

FA Cupen är fantastisk. Världens äldsta fotbollsturnering, och därmed världens mest prestigefyllda turnering.

Hartlepool - West Ham slutade 0-2 till London. På läktaren syntes folk med fåniga hattar och ansiktsmasker. Dessutom stod det ett West Ham-fan i bar, blåmålad överkropp, bland annat. Han var från topp till tå utklädd till smurf. Och det var fan inte varmt i nordöstra England vid lunchtid idag.
Det är en underbar fest.

Nu tittar jag på när Doncaster Rovers, Championship-lag, möter ett i stort sett ordinarie Aston Villa. Innan andra halvlek zoomade kameran in en liten unge med Doncaster-tröja ovanpå jackan, som när han upptäckte att han var i bild helt llugnt och sansat lyfte sin halsduk över huvudet: "ROVERS TILL I DIE" kunde hela världen läsa.

Kärlek är en aktieutdelning.

Nu följer en hel dag av fotboll, fotboll, fotboll, handboll, fotboll, fotboll, fotboll. Sweet, innit?

Kärlek är också att se gamla, gamla gubbar stå och koncentrerat följa sitt League One-lag vid namn Hartlepool spela fjärde omgången av FA Cupen mot West Ham från London, baby.

Finns det nåt bättre än jävelsena, omotiverade, osammanhängande, bara-för-sakens-skull blogginlägg? Ja.
Finns det nåt sämre än jävelsena, omotiverade, osammanhängande, bara-för-sakens-skull blogginlägg? Ja.

Så det här hamnar nånstans i mitten bland alla värdelösa dammkorn i den värld där all that really matters is love.

Ikväll var det spelkväll igen. Hög på socker, fantastiskt. Rasmus hade bakat terracotta och sockerkaka, och fixat SodaStreamad Cola, och skötte popcornflödet och höll med te och allt man behöver till (socker och mjölk, för just den här sorten). Han är fantastisk.

Vi spelade först Monopol. Jag åkte ut rätt tidigt och agerade Lehman Brothers i en timme eller så.
Sen gick vi ut ett tag lekte lite.
Efter det väntade Wall Street, ett spel skapat av Lasse Kronér efter att han förlorat i Monopol mot sin fru.
Vi hade ingen regelbok och Kim kom bara vagt ihåg hur fan det funkade, så vi hittade på lite egna till synes vettiga regler och körde i en halvtimme. Till slut blev inflationen enorm och ingen fattade riktigt vad spelet gick ut på, så vi la ned.
Sen följde drygt en timme full av fantastiskhet. Vi drack te (och kaffe), vilket var skitgott. Vi började diskutera kortspel och Kim försökte förklara det där kortspelet som inte finns, som du bara hittat på, eftersom han hört om det från en tjej på jobbet. Ormen kallas det på Spendrups, tydligen.
Det ena ledde till det andra och sen satt vi där och spelade Lur. Det kändes som på den gamla goda tiden. "Då tycker jag vi tar och lägger tre femmor!"

Och just som jag skriver. The Killers - Read My Mind.

Såg reflektionen i ugnsluckackan medan Editors strålade genom mig samtidigt som jag avnjöt en smått engelsk frukost i lite för lite kläder. Så jag varnades i lagom tid.

Sen drog jag med bror, Hellman och Eriksson hem till ett öde hus, så när som på en hund "som nu blir så förvirrad så han kommer äta upp sig själv", och blev den frälsande sångare det fantastiska bandet ABC behövde. Rock Band for the win. Dock; hade knappt hört en enda av låtarna vi körde. Och innan det var dags att ta till ton kände jag att man nog skulle behövt några öl i sig, men det gick bra ändå, för vad fan, det är bara vänner här, och jag hade förklarat att jag är vilse i deras rock-djungel.
Mer!

Imorgon väntar dock spelkväll. Och sen är det lördag, och då är det fotbollsdags. Sen är det handboll också, och ännu senare är det landslagsfotboll. Heja Lagerbäck, heja Sverige!

Ok, det ska väl sägas. Jag orkar inte lägga den energi som krävs på att läsa en kurs jag egentligen inte vill läsa. Det känns lite som ett nederlag, men samtidigt rätt. Det blir ingen vår i Falun, det blir en vår - som alltid, den är vacker här - i Grängesberg, med planer på körkortstagande och allmänt funderande. FM-spelande. Läsande. Sällskapande. Bloc Partyande.

Det händer inte ofta jag fastnar direkt för något. dan le sac VS Scroobius Pip - Thou Shalt Always Kill.

När Manchester City gick on och bjöd över Chelsea, klubben som inte behöver bry sig om hur mycket pengar de förlorar, i kampen om Robinhos signatur, då förstod jag att nu har någon öppnat soptunnan, redo att skrapa ned det hårt kämpande, bultande hjärta som är fotbollen idag. Pengar hade de senaste åren betytt mycket för många spelare, men när Robinho skrev på för City var gränsen dragen med en fet svart penna på vårt gröna fotbollsfält, och Robinho hade, utan att se sig om, hoppat över den där gränsen som ingenting.

Man Citys ägare är en shejk från Dubai. Han har så mycket pengar att om man försöker föreställa sig hur mycket det är börjar rummet snurra. Man City har å andra sidan två eller tre spelare som är tillräckligt bra för Champions League. De behöver värva. De riktade in sig på en annan brassestjärna: Kaká.

Milan är ett segt lag, men de är en klubb som fattar beslut med hjärtat lika mycket som Silvio Berlusconis hjärna. Kaká har blivit en oskiljaktig del av Milan. Trodde man. Dubai-shejken började i januari rucka seriöst på min och många andras världsbild. 2 miljarder. 1,2 till Milan och 0,8 till Kaká. Så löd budet.

Det är absurt mycket pengar som Milan erbjöds. Det är absurt mycket pengar som Kaká erbjöds. Det är för mycket pengar för att egentligen tacka nej till. Kaká lockades, de håller ju dessutom på att bygga något stort i City med alla sina pengar. I lördags spelade Milan mot Fiorentina hemma på San Siro. På läktarna syntes otaliga banderoller och uppspända lakan med budskap till Kaká - om att han är innerligt och ärligt älskad här. Efter matchen ville Kaká inte byta tröja med någon, och han behöll även matchbollen själv. Det såg ut som om han gjort sin sista match.

Inatt, efter två dygns mentalt helvete för brasilianaren, kunde Milanledningen gå ut och förkunna att Kaká bestämt sig för att till slut lämna hjärnan på hatthyllan och låta hjärtat tala - Milan sempre. Kärleken kan fortfarande vinna i fotbollsvärlden. Allt var drivet till sin spets och Kaká föll ned åt ena hållet, där möttes han av hundratusentals milanistis tårindränkta händer som tog emot honom och aldrig någonsin kommer att släppa honom, och Kaká bryr sig inte för det här var ett val med hjärtat och då kan det inte gå fel.

Eftersom jag inte orkar skriva just nu fortsätter jag på fotbollstemat. Här har ni anledningen till att jag kommer bo i England i en obestämd del av mitt liv.

Idag såg jag första avsnittet ur Åshöjdens BK - teveserien. Jag har läst böckerna (inte alla), och lyssnat på kassetterna (inte alla), men det var säkert någonstans mellan åtta och tolv år sedan. Tänk, den tiden man drömde om att bli fotbollsproffs. Det kanske inte är för sent än. Eller, det är det ju. Nu för tiden är min högsta dröm som fotbollsspelare att skjuta IFK Grängesberg en division högre i alla fall. Och en dröm är vad det är. Något som ligger extremt långt borta med tanke på att jag inte spelat på flera år (hur har jag egentligen överlevt?).

Min andra dröm (det är min blogg, jag skriver vad jag vill!) är att, om inte annat, att en dag coacha IFK Grängesberg en division högre i alla fall. När jag väl lär mig hur man inte är en feg nobody ska jag ge det ett försök. Innan dess har jag FM (378 spänn är ett rån), Åshöjden-DVD:n (99 spänn är normalpris, men samtidigt ett rån), SvenskaFans.com (gratis, det är ett rån från centralred.) och mina drömmar (de bor gratis i två kammare i hjärtat, en välsignelse).

Och Arsenal.

Jag lägger mina ord på hemtentan istället. Njut av Ascolis fans så länge.

La nostra fede è una soltanto,
l'Ascoli Calcio e me ne vanto!

Seedorf - Pirlo - Beckham.

Vucinic  2 - 2  Pato

Det var längesedan jag såg Serie A. Inte undra på, det har varit uppehåll. Men jag har egentligen inte saknat det märkbart. Fokus har legat på England och Spanien. Dock tänker jag mer på Italien som land nu för tiden. På Sicilien. Hur potentiellt fantastiskt det skulle vara att leva där ett tag och njuta av det varma klimatet. Och tusen andra saker till.

Nu tittar jag på Lost och återhämtar mig för att kunna orka med att skriva hemtenta. Och jag käkar is för att huvudet inte ska explodera. It is a hard-knock life, som en passning till Scrubs vars säsongsöppning var bättre än väntat.

Gul som solen. Övervinner allt. Helt jävla underbara. Villarreal.

Jag har åkt på feber light. Och jag vet hur det påverkar mina bihålor... På högvarv har de gått. Jag skulle kunna äckla er till sömnlöshet med beskrivningar och mätningar, men nay. Jag är en god människa. Hehe.

Baraja, av alla jävla surgubbar, sätter 1-0 redan efter 59 sekunder. Villarreal har två bollar i ribban inom loppet av en halv minut. David Villa sätter 2-0 efter 10 minuter. Lagkapten Gonzalo går sönder och in kommer Fabricio Fucking Fuentes. Säkerhetsrisken nickar in reduceringen på stopptid i första halvlek. I andra halvlek forcerar rätt Llorente in 2-2 via ribban. 3 minuter senare, i den 79 minuten, sätter min gamla älskling Edu 3-2. Och till sist får Villarreal äntligen den där straffen som vi berövats så många gånger i avgörande lägen den här säsongen, och Beppe Rossi placerar iskallt in 3-3 med 6 minuter kvar att spela. Allmänt nervdaller de resterande minuterna, men matchen slutar oavgjort. Derby Valenciana är, och har varit ett tag nu, ett av världens kvalitetmässigt bästa derbyn.

Precis som solen. Villarreal.

Nu så.

Igår stod jag och Henrik inne på Bokia och tittade på pocketutbudet. En medelålders man kom in och bad om hjälp att hitta en passande bok till sin dotter, som läste ganska mycket. De gick till pockethyllan där vi stod och började diskutera. Personalen rekommenderade "Små citroner gula" (av Kajsa Ingemarsson) som "lite smårolig" - en bok vi på litteraturvetenskapen ganska kollektivt sågat för sin tråkighet och intetsägande utformning.
Efter att de båda gått viskade vi till varandra:
"Hörde du vad hon sa om 'Små citroner gula'?"
"Ja, haha."

Och idag har jag fått ut hemtentamen, tågat hem, och spottat ut en respektabel mängd decilitrar slem. Snart är det dags att become an hero om det inte uppkommer någon förklaring till det här Gud förbannade tillståndet vid röntgen av mina bihålor på torsdag nästa vecka i Ludvika. Jag hatar det och om det vore en person skulle jag... okej, inte döda, men skeppa till Israel. Skeppa. Via Soamlias kust. That's right.

Och nu sitter jag och läser dikter av Walt Whitman på nätet.
Det är något för dig, Stockholm.

Har setat och njutit hela kvällen. Det verkar sakta ned lite här, ute i Partille, i en andrahandstvåa, utan TV, och internet bara leachat på obestämd framtid från något hyreshusnätverk.
Jag och min kurskamrat köpte två påsar chips och nio liter julmust - samt några CD-fynd - och har setat i "hans" soffa och lyssnat på en grym playlist och sen sett på legendariska YouTube-klipp varvat med Rallarsving-episoder.
Och så har jag sett bilder på Marcus Berg från gymnasietiden i Torsby. Det syntes att han skulle bli fotbollsproffs, eller något liknande.

Idag tog jag även 11:an till Saltholmen och såg hav. Det var grått, molnigt, blåsigt och lite dimmigt. Som om det nyss hade avslutat en dag av att ha tjänat naturen i oönskat väderlag. Likt Ulf Lundell så kysste jag det ändå. Det finns något vackert i allt, alltid.

Imorgon säger jag hej då till Göteborg för den här gången. Jag lär återkomma. Har en massa anledningar till det.

Helt enkelt, kortfattat, koncist: Efter en ganska genomgående kass dag räddade min kära, älskade, fantastiska Villarrealredaktion mig. Gracias. Och det ser ut som om en legendarisk comeback är nära. Då kommer ännu en legendarisk comeback vara ett faktum. Håll era gula ögon öppna!

Jag håller hårt i RISK-kvällarna. De har bra många år kvar innan de dör ut, ty när jag sätter mig bredvid Kim, och vi hämtar upp Seb i Blötberget och jag och Kim håller ett samtal levande medan Seb sitter och halvsover i baksätet tills vi kommer ut till Pärlbyvägen, mitt ute i ett enormt hjärta av skog, knackar på hos Rasmus och sluter upp med Hawns, plockar fram läsk och godis och slår oss ned vid deras bord i köket och placerar ut spelet och väljer gubbar bland de färger som finns kvar och snackar om absolut ingenting eller allt och man så sakteliga börjar lägga upp storartade planer för hur det här spelet ska gå men det slutar ändå efter 5 timmars spelande och en fikapaus i mitten då man kan njuta av någon som vår genomgoda värd bakat/lagat, med att någon har fått för mycket makt och alla andra inser att det är kört och vi bestämmer oss för att utse en officiell vinnare på ett oerhört nytänkande och fånigt sätt, och sedan sätter oss framför deras enorma TV eller på Rasmus säng och ser på någon sanslöst rolig film eller någon sanslöst rolig serie som alla skrattar lika mycket åt eftersom hur olika vi än må vara i intresseväg så faller just den här humorn oss just i smaken, och fram emot ett börjar vi dra oss hemåt och man fryser som fan de första minuterna i Kims bil, men sen blir det sövande varmt och jag tänker på allt kul och minnesvärt vi gjort vid tidigare tillfällen, och jag kommer aldrig glömma stjärnfallet som var exakt vad det utlovade, och jag kommer aldrig glömma hur fantastiskt kul dessa sammankomster är och hur mycket jag skulle sakna dem om de upphörde just nu, och känslan av att gå upp för Bernhard Erikssons väg och titta upp på den bäcksvarta natthimlen där månen lyser lika klar som alltid och tänka att all that really matters is love.

Jag hade det stora privilegiet att få besöka Räzi i Ludvika idag. Jag vet inte vad det är, men du är den enda person jag kan ha ett okrystat samtal med nu för tiden, som sträcker sig över flera timmar. Onykter, ska tilläggas. Är du min alkohol, kanske? Tack för en trevlig eftermiddag i ett minst sagt kallt Ludvika.
Det värmde.

Hela vägen in satt jag och lyssnade på Bloc Party. Jag hade någon månad där när det var andra band som gällde. Jag tycker om att återupptäcka. Det är som att ha kommit på en riktigt bra idé. Man får inte nog av den. Mer tanke, mer föreställningar. Mer Kele Okereke. Allt, den här gången, till bussens sövande framfart mot Ludvika, via Saxdalen.

Jag hade tänkt ta tåget hem. Det skulle gått 1628. Jag hade kanske missat det. Nu gick det inte alls, utan de höll med ersättningsbuss. Det var slut på te, så jag fick varm choklad istället. "Konduktören" ville inte ha mina pengar för en biljett från Ludvika till Grängesberg. Jag sa "okej, tack tack", drack upp det sista av chokladen, satte ned koppen och åkte med mamma som väntade med bilen hem.

Trots allt är det fortfarande omänskligt kallt ute.

And when it comes, it will feel like a kiss

Jag är lättpåverkad och väldigt övertalbar, samt känslosam och till och från lite hobbydeprimerad. För några nu dagar har jag tänkt på hur jävla jobbigt allt kan vara. Att saker och ting inte är rättvisa. Helt enkelt.
Men uppenbarligen är saker och ting inte alltid rättvisa. Det vore omöjligt.

Ja, jag började lyssna på Bloc Party igen samt se klart volym tre av Heroes. Grande. Kele är fantastisk, Hiro likaså.
När det är lite sådär jobbigt, när det inte är balans bland kroppsvätskorna, som grekerna hade sagt, kommer Heroes tillbaka i minnet. När Peter är sjuksköterska och tar hand om den där gamla mörkhyade gubben, Mr. Deveaux, som ligger på sin dödsbädd och lär Peter det enda värt att veta om livet; "In the end, all that matters is love."

Och så säger han en till sak till Peter som jag inbillar mig och hoppas att han skulle sagt till mig också, om jag stått där; "your heart has the ability to love unconditionally. Like I told you, in the end, all that really matters is love."

Om inte annat, så ska han kunna ha sagt det till mig någon gång i framtiden.
Heroes är så mycket mer än en X-men-replica.

Nå, vilken jävla idiot avslutar en fullt fungerande konceptstark blogg? Jo, jag. Men precis som Kolo så ska inte An Autumn In The City gå någonstans. Alla som är förvånade över att jag inte kunde stå vid mitt ord kan skriva en kommentar.

Nåväl.

Precis som på Prison Break klipps trådar av, och min färd framåt mot något som är större än jag kan förstå ändrar riktning så smått. Igen. Utan att jag själv vill det.

2009 kommer bli ett kasst år. Jag känner det på mig. Jag kommer vara ledsen, eftersom det kommer vara jävligt mycket tröstlöshet inuti mig. Att hålla min egen hand fungerar inte som energikälla.

Jag undrar om jag inte ska ta och skriva allt jobbigt här. Det är 2009 värt. Jag har dömt det på förhand. Var är ljuset som ska leda mig hem?

Och det är väl här Gud kommer in i bilden. Var är ljuset som ska leda mig hem? Nej, inte Gud själv. Däremot något av hans otaliga verk. Visst fan ska man väl klara av detta år också, till och med med en hel del glädjeämnen? Den som lever får se. Jag funderar på om jag nog fan inte ska ta med mig en sax på resan.